A lot on my mind
Ja nog har vi alla mycket att tänka på till och från, men just nu känns det som jag har mer än jag klarar av. Det är mycket som känns lite tungt just nu och jag har många beslut jag måste fatta, å det känns som jag bör fatta dem ganska snart.
Om vi börjar med hälsan så är jag ltie orolig över att jag så lätt drar på mig förkylningar. När man går till läkaren så har de inget vettigt att komma med heller utan bara ger en pencilinkur och hoppas på det bästa. Jag har funderat mycket på om det kan ha något med mina kostvanor att göra eller så, man måste ju äta rätt när man tränar hårt.
Men jag anser att jag har en bra kost och äter allltid kosttillskott i form av vitaminer och andra stärkande medel så jag vet inte alls. Ett litet citat från läkaren "Du kanske bara har otur i ditt liv just nu", ja vad ska man säga om det.
Går vi vidare är ju skolan ett stort problem. Är verkligen inte nöjd med hur utbildningen ser ut just nu. Känns verkligen som att hela skolan skiter i alla ekonomer. Lärarna känns obrydda och resultaten från eleverna ger ju samma svar. Att det är så många som kuggar kan ju inte bara bero på eleverna, det måste vara nåt fel i kursupplägget.
När man nu fått tillbaka sina 3 senaste tentor och märker att man i princip är några poäng ifrån G på allihopa blir man ju lite fundersam. Inte bara det att de tär på själen å misslyckas, men jag vet att jag kan så mycket bättre. Jag är inte typen som skryter, men jag vet att jag är smart och duktig när det kommer till skolarbete. Har aldrig i mitt liv haft sånna problem som jag har nu. Ändå tycker jag att ja försöker mer än någonsin, det kan inte vara såhär svårt!
När det gäller det sociala livet söker jag väl även där efter viss harmoni. Har tex inte haft en riktigt rolig utekväll på väldigt länge. Vet inte om det är så att jag inte trivs i Luleå-stämningen eller om jag går ut i fel sällskap, men nåt äre som inte stämmer.
Men jag känner mig inte helt trygg just nu heller, det är få personer som jag verkligen känner att jag kan lita på fullt ut. Visst har jag väl nån som börjat växa fram och betyder allt mer, troligen mer än denna inser. Men jag kan verkligen inte förneka att jag saknar personer som Micke, en själsfrände som man alltid vet vart man har.
Om vi börjar med hälsan så är jag ltie orolig över att jag så lätt drar på mig förkylningar. När man går till läkaren så har de inget vettigt att komma med heller utan bara ger en pencilinkur och hoppas på det bästa. Jag har funderat mycket på om det kan ha något med mina kostvanor att göra eller så, man måste ju äta rätt när man tränar hårt.
Men jag anser att jag har en bra kost och äter allltid kosttillskott i form av vitaminer och andra stärkande medel så jag vet inte alls. Ett litet citat från läkaren "Du kanske bara har otur i ditt liv just nu", ja vad ska man säga om det.
Går vi vidare är ju skolan ett stort problem. Är verkligen inte nöjd med hur utbildningen ser ut just nu. Känns verkligen som att hela skolan skiter i alla ekonomer. Lärarna känns obrydda och resultaten från eleverna ger ju samma svar. Att det är så många som kuggar kan ju inte bara bero på eleverna, det måste vara nåt fel i kursupplägget.
När man nu fått tillbaka sina 3 senaste tentor och märker att man i princip är några poäng ifrån G på allihopa blir man ju lite fundersam. Inte bara det att de tär på själen å misslyckas, men jag vet att jag kan så mycket bättre. Jag är inte typen som skryter, men jag vet att jag är smart och duktig när det kommer till skolarbete. Har aldrig i mitt liv haft sånna problem som jag har nu. Ändå tycker jag att ja försöker mer än någonsin, det kan inte vara såhär svårt!
När det gäller det sociala livet söker jag väl även där efter viss harmoni. Har tex inte haft en riktigt rolig utekväll på väldigt länge. Vet inte om det är så att jag inte trivs i Luleå-stämningen eller om jag går ut i fel sällskap, men nåt äre som inte stämmer.
Men jag känner mig inte helt trygg just nu heller, det är få personer som jag verkligen känner att jag kan lita på fullt ut. Visst har jag väl nån som börjat växa fram och betyder allt mer, troligen mer än denna inser. Men jag kan verkligen inte förneka att jag saknar personer som Micke, en själsfrände som man alltid vet vart man har.
Kommentarer
Trackback